JAG!?

Det känns nästan hemskt
Det är ovanligt
Och främmande
I alla fall för mig

Jag visste inte vad jag skulle säga
Eller vad jag skulle göra
För jag kan inte det här
Och det är nästan värst

För jag borde kunna förstå
För jag har sett andra göra det
Jag har sett andra vara det
Så jag borde ha lärt mig

Men det var så länge sen nu
Att jag inte ens förstår känslan
Jag kan inte hantera den
Utan den bara kommer helt plötsligt

Den tvingar mig att le
Åt absolut ingenting
Den får mig att vilja hoppa
Bara för att jag kan
Den får mig att vilja skratta

Bara för att jag blev lycklig
Inte över en natt
Men över en tid
Och jag märkte det inte ens

Och jag kan inte hantera det
För jag är inte van vid
Ren, skär glädje

Det är hemskt att inse
Att man är den enda som förstår
Den enda som ser
Den som upptäckt
Hur det egentligen är

När allt är hårt som betong
Och man behöver något mjukt
Vart letar man då?
För det finns inget
I denna betongdjungel

Så man får rymma
Rymma långt bort
Rymma tills man ser något mjukt
Något vackert i fjärran
Något som man klamrar sig fast vid

Ända tills det är det enda som finns kvar

Börjar nu bli klar med min vägg.
Det syns inte på den här bilden, men
jag har faktiskt målat så de båda
blommorna går ihop i mitten nu.
Ska måla allting så fort jag hinner
och har rätt ljus.

Det enda problemet är att
jag måste fylla i allt runt om
med svarta små linjer...
Är inte helt pepp på detta
och jag får så jävla ont i
axlarna och nacken av att stå
 i flera timmar i samma ställning.

Sorry att det är dålig kvalité.
Men det börjar bli bra nu.

Jag hör mitt namn
Trodde du verkligen att jag inte skulle förstå?
Hur länge tänkte du gömma henne?

Gör hon det svårt att prata?
Passar hon rollen?
Du vänjer dig antagligen snart
Men hon kommer aldrig bli jag

Så känn smärtan
Ta in den djupare
Occh få bort mitt gift
Föreställ dig din värld

Jag kommer göra
Så att du får tillbaka dina sinnen
Någon kanske ljög för dig
Du kanske ska tänka igenom det igen

För ingen av dem
Kommer vara jag

Jag har alltid sett oss som några andra
De där fina människorna
Som vi aldrig kan nå upp till

Jag önskar att du var här
Och kunde se mig lida
Så att du kunde förstå
Att du sårar mig

Men allt jag vill
Är att vårat krig ska ta slut
Jag har lärt mig av mina misstag
Och jag förstår nu
Att vi är en och samma

Det skulle aldrig bli så här
Jag skulle inte känna så här
Det skulle inte göra så ont

Men ändå känns det
Jag kan inte stänga av mig
Hur mycket jag än vill
Jag kan inte bli till en sten

Jag orkar inte att hålla på så här
Det är helt enkelt inte värt det längre.

Gjorde det ont?
Mer än du anar..

Den där känslan
Du vet vilken
Den gillar att förfölja en
Att förstöra en
Att få en olycklig
Bara för att du inte kan kontrollera den

När allt du egentligen vill
Är att ligga på gatan
Och andas in allt
Allt som ingen annan ser
För dom är blinda

De märker dig inte
Så de kör över dig
Men du känner inget
För den där känslan
Den har redan tagit över

Och alla droger i världen
Kan inte få den att försvinna
Den stannar
Förtsätter att förstöra
Tills du kan ersätta den
Vilket du aldrig lär dig
Hur man gör

För jag brukade älska den
För man blir hög på den
I början...
Sedan förstår man
att det är inte alltid en bra känsla

Men jag söker fortfarande
För jag vill hitta den
Jag vill veta hur det känns
För jag glömmer alltid
Och nu vill jag veta

För jag älskar känslan
Lika mycket som jag hatar den
Men jag kan inte beskriva det
För vem kan beskriva Kärleken?